Vildmark med norrländska vibbar

En av få bevarade högmossar

Både Djurholmamossen och Århultsbäcken är naturreservat och ingår i Natura 2000, EU:s nätverk för skyddsvärda naturmiljöer. Ute på den unika mossen är det få växter som klarar att leva i den karga och näringsfattiga miljön. Tall, ljung, klockljung och tuvull är några av undantagen. Bristen på näring gör att tallarna här är små och förvridna, så kallade martallar. I juli och augusti blommar den rosa klockljungen och färgar mossen rosa. Under samma tid blommar den gula myrliljan, som också trivs i mager och fuktig mark. Mossestigen går på spångar över delar av mossen. Mossen fortsätter in i Hallands län, där den byter namn till Matkroksmossen.

En mosse blir till av en sjö

För tusentals år sedan var mossen en sjö. Rester från vass och andra växter sjönk till botten, omvandlades till gyttja och sjön blev allt grundare. Efterhand blev den ett gräsbevuxet kärr och vitmossan kunde ta över kommandot. Vitmossa växer uppåt och dör underifrån. Den kan inte förmultna i den syrefattiga miljön utan bildade lager med torv och en myr växte på höjden. Till slut tappade vitmossan kontakten med grundvattnet och mossen var född. Vitmossan skapar en sur miljö som få andra växter klarar att leva i.

Djup ravin som skapats av isälv

Upptäck Århultsbäcken som skär ned i en djup ravin med gammelskog och dvärghäxört. Sprickan som löper genom Hallandsåsen är ett myller av liv. Här finns även ett litet vattenfall. Ravinen i Djurholmen skapades av den smältande inlandsisen för ungefär 14 000 år sedan, där isälvarna förde med sig tonvis med sten och grus. Idag har Århultsbäcken etsats sig allt djupare ner i ravinen och går via Västersjön till Rönne å och vidare ut i havet.

Speciella lavar och mossor att se

I bokskogen trivs sällsynta lavar och mossor som bokkantlav, bokvårtlav, stor knopplav och bokfjädermossa. Närmare bäcken växer dunmossa och gullpudra. Delar av Mossestigen går genom ravinen och följer också bäcken, med sina små vattenfall. Ta en liten avstickare till Fallet, det största av fallen.

Stenar med en historia att berätta

I hela området hittar du spår i form av stenhögar, ruiner och odlingsrösen efter dem som en gång levt här – bönder, knektar, torpare och backstugusittare. Tillvaron var krävande och marken svårbrukad. Ändå försökte man skapa små åkrar insprängda i skogen, och skogen användes som betesmark åt kor och grisar. Längs Gubbalyckestigen och Källstigen ligger platserna tätt och informationstavlor berättar mer om dem som levt här. Du passerar ruinerna från gårdarna Västra Århult och Mellan Århult liksom backstugan Jordboen. Invid Århultabäcken finns rester från den skvaltkvarn, som med vattnets kraft malde familjernas säd till mjöl eller användes för sågning. Även Djurholmamossen har brukats av bönderna som levde här. Mossens otillgänglighet och den höga vattenhalten i marken gjorde den svårodlad. Istället använde man torven som bränsle och under många hundra år var myrslåtter ett viktigt tillskott till höstskörden. Männen gick med lie, kvinnor och barn räfsade och hängde upp höet att torka på hässjor. Det hö man fick från mossen var inte alltid det mest näringsriktiga eller välsmakande för djuren, men var ofta ett viktigt tillskott för att hålla djuren vid liv under vintern.

I närheten

Äta, bo och göra i närheten av strövområdet: se Ängelholms kommun, www.engelholm.se eller visitskane.se